Risken med nätnärvaro
Aftonblaskan har mot all logik och rimlighet faktiskt kommit upp med något vettigt för en gångs skull. Jag har flera gånger tagit upp det här på bloggen och det handlar om riskerna med att ha en närvaro på nätet. Du hittar aftonbladets artikel här.
Problemet är naturligtvis att ju mer information om oss som finns på nätet, som fastnar i google ( antingen i sökmotorn direkt eller cachen). Som går att hitta på Facebook, eller Twitter. Dina ungdomssynder, resedagboken från Aya napa, om du tar ett dumt snedsteg, ungdomlig korkad otrohet kanske hamnar i en bekants blogg och blir kvar där.
Det här i sig är ju inget problem, problemet är att det ligger kvar för evigt och att någon med kompetens (och förmodligen någon som är oförskämt inkompetent) kan utan vidare leta i den gigantiska mängd information som finns och pussla ihop saker och ting. Exempelvis får man förmoda att arbetsgivare redan nu googlar sina eventuella nyanställningar.
Det jag menar är att om man är så dum så att man skickar in sin ansökan med samma email-alias som man har som användarnamn på flashbacks forum där man skriver hyllningsdikter om tredje riket så får man naturligtvis skylla sig själv. Men nu har internet blivit så offentligt ( vilket det inte var tidigare, innan facebook) att det går att hitta väldigt mycket information om folk.
Specialistföretag som exempelvis hjälper arbetsgivare att hitta information i rekryteringsfrågor är exempelvis en ganska oroväckande tanke. Jag menar, jag skulle utan problem själv idag kunna slänga ihop ett program som söker igenom Google, Bing, facebook, Twitter, diverse bloggar, resedagboken, bilddagboken, de stora forumen och andra communities efter olika kombinationer av nyckelord. Exempelvis ditt namn, dina barns namn, föräldrars namn, kusiner, släktingar och kompisar och se vad som förekommer, vad de skriver om varandra, vad man hittar för information om dem, vad de skriver om dig och vad i övrigt som finns om dig på nätet.
Det man kan göra är naturligtvis att hålla isär saker och ting. På offentliga konton, om än Facebook eller Twitter, skriv inte för mycket dumheter eftersom man får utgå ifrån att ingenting på internet försvinner. Vill du snacka strunt så använd ett anonymt användarkonto.
Ett bra tips om du gör bort dig ordentligt är att krypa till korset och be om förlåtelse även på nätet. Ett exempel för en tid sedan var en person som köpte domännamnet av en avliden populär bloggare. Något som genererade många arga bloggposter. Dessa hamnade naturligtvis snabbt i Google och när man sökte på personens namn i sökmotorn så var åtminstone hälften av träffarna på förstasidan arga bloggare som spydde galla över hur illa personen betett sig. Knappast smickrande, eller hur.
Lösningen var att han gav bort domänen och bad om ursäkt. Bloggarna redigerade sina inlägg och istället blev det ganska positiva omdömen om personen på förstasidan i Google.







